Jag vill springa mer, längre och snabbare

Jag har i tidigare inlägg försökt att beskriva vad som rör sig i mitt huvud när jag springer och jag har förstått av det inte skiljer sig så fasligt från hur andra med samma intresse upplever en löprunda, en tävling eller ett utmanande långlopp av något slag. Genom egna erfarenheter, nya bekantskaper och nu en mängd böcker kring träning, kost och löpning förstår jag att det finns likasinnade men jag förstår även att andra kan ha svårt att förstå, men hoppas att jag genom mitt skrivande skall få andra till att pröva och upptäcka det som jag och andra har gjort, och se hur mycket mer vi egentligen klarar av och framförallt det underbara och den eurforiska känsla av att ha klarat något som en tuff fysisk ansträngning. Loppet i Prag blev som jag hade förutspått tufft, mycket tufft. Efter 28 kilometer ville benen något annat än hjärnat och smärtan vid dessa tillfällen är inte rolig, men det är bara smärta och den kommer att gå över. Jag vet att det låter tokigt men det är så det är och i dessa lägen gäller det att se det positiva i löpningen eller loppet, belöningen när du passerar mållinjen, musiken som spelas längs bansträckningen, den otroligt goda sportdrycken vid nästa vätskekontroll, ja listan kan göras lång och det gäller bara att fokusera på rätt saker precis som livet i övrigt. Trots ett tufft lopp och med smärtan kvar i mina tankar längtar jag till nästa lopp och nya utmaningar. Jag vill göra det snabbare och jag vill hitta den där känslan av att vara stark och att orka hur mycket som helst. Det kanske låter märkligt för många men för mig och många andra bara underbart och härligt. Nästa mål är Vätternrundan men tankarna kretsar mycket kring löpningen och är jag skadefri blir det Stockholm Ultra marathon 5 mil i Augusti och Amsterdam marathon i oktober men dyker det upp något annat spännande är jag öppen för det.