Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Dom som träffar mig dagligen hör mig då och då tjata om denna bok om hur bra den är. Många av mina tankar, idéer och drömmar härstammar från denna bok och visst det finns mycket jag tagit till mig ur Murakamis bok men jag vill ändå passa på att tipsa om den, och oavsett om man älskar löpning eller inte tror jag att man kan få stor behållning av boken. Murakami inleder med en reflektion över löpandets essens. För honom handlar det om att utsätta kroppen för ett frivilligt lidande. Det är en vacker tanke, som jag genast skriver under på. "Det finns inget skönare än att bli herre över sin egen kropp, att utsätta den för det njutningsfulla och någonstans meningslösa lidande som springandet innebär. Att få koppla bort världen för en stund, samtidigt som man är mitt uppe i den, ljuset, dofterna, människorna", skriver Haruki. Den japanska författaren och löparen tar oss på en resa från det detaljerade planerandet till den bistra smärtan och hur han trotsar värmen i grekiska Marathon. Vi får följa Harukis väg in på triathlonfamiljens vardag och hans utmaning att på nytt lära sig simma för att axla sportens utmaningar, det är inte utan att man känner igen sig en smula. Men om man läser mellan raderna kan man skönja önskan att komma bort från sig själv, att utplåna både tid och rum i ett sökande efter den extas som kommer med en total fysisk och mental utmattning. En av prövningarna som Murakami skriver om i sin bok är just 100km loppet runt Lake Saroma, vilket jag bara måste få uppleva.